safari

Idag har vi varit ute i vildmarken. Söndagar är ju lediga dagar så idag stod inget studerande alls på schemat. Istället var fyra raska gossar uppe i ottan och bredde mackor, man skulle nästan kunnat tro att vi var norrmän på väg ut på tur. Vår taximan Günther kom och hämtade oss vid 10-rycket, (vi var alltså inte uppe så där jättetidigt egentligen) och färden gick mot Daan Viljoen Game Reserve. Normalt sett när man åker för att titta på djur åker man på Game Drive, man sitter alltså i bilen och åker runt och letar efter djuren. I den här parken finns inga farliga djur, eller ormar finns det väl antar jag, men inga lejon eller så, så här får man gå runt till fots. Det spår vi bestämde oss föra att gå var 9 km och vi beställde hämtning till klockan 15.

Det första vi såg, redan innan vi kom ut i själva naturen, var en massa babianer. De hängde runt i vad som en gång i tiden verkar ha varit en lekpark med swimmingpool. Coolt tänkte vi. Här kommer det ju att krylla av djur! Början av spåret gick i en torr flodbädd. Vi försökte ta oss fram tyst som indianer, eller bushmän, men det gick väl sådär.

Efter ett tag fick vi lämna floden och bege oss ut, ja, ut i vaddå? Ut i naturen, men vi vet inte riktigt vad det var för typ av landskap, inte savann, inte alls öken. Det var nån form av busk- och låg trädvegetation. Det kommer bilder senare när dessa passerat våra komprimeringsprogram (läs paint). Vi bjöds verkligen på helt magnifika utsikter. Det blir bara löjligt att försöka beskriva så här på en blogg. Det var fantastiskt.

Men det var sämre ställt med djur. Vi såg först ingenting, sen ingenting och sen fortsatte det så ganska länge. Sen såg vi en flock Kudus, foton kommer på det. Efter det åt vi lunch högst uppe på en topp, vi konstaterade att det nog skiljer sig lite från att äta lunch i lunchrummet på Scania, om man hade exjobbat där alltså…

Efter det såg vi i princip ingenting mer. Ytterligare några Kudus på långt håll och en liten ekorre av nåt slag. Men det kändes ändå helt okej, naturen var utan tvekan värd hela ansträngningen. Just det, när vi kom tillbaks till starten såg vi ett par klippgrävlingar också. Men det är verkligen inte jättespännande djur. Vid det här laget var vi inte längre särskilt raska gossar. 9 km i gassande sol, ständigt upp och ner för ganska branta backar och på stigar utan någon som helst fasthet tog verkligen musten ur allihop. Det kändes verkligen att man har varit sjuk…

När Günther kom och hämtade oss igen var nog alla ganska nöjda med dagen. Det hade förstås varit häftigt att se en zebra, eller ännu hellre en giraff, men man kan ju inte få allt…
Johodå! Med Hawk-Eye Jonny i gänget blir man aldrig besviken. Från baksätet i bilen upptäcktes en giraffmamma med en liten unge. (Inte så liten såklart, eftersom det var en giraff.) Günther stannade bilen och fyra återigen ganska raska gossar hoppade ut och tog en massa bilder. En fantastisk dag fick liksom lite, vad är det man säger, grädde på moset va? Riktigt häftigt var det.

Väl tillbaka på Chameleon satte vi oss ner för att spela lite hjärter. Plötsligt hördes en massa ljud, sirener och helikoptrar. Vi sprang ner till grinden och kollade ut på den stora 6-filiga gata som löper parallellt med vår lilla gata. Den normalt sett ganska hårt trafikerade vägen var helt öde. I några sekunder. Sen dundrade en bilkortege förbi som verkligen visade att är det något de kan här nere är det just bilkorteger. Man förstår att de där namibiska diplomaterna som var uppe i Sverige nog blev lite besvikna. Det var Raul Castro, Kubas president(?) som åkte förbi. Namibia och Kuba har ganska nära relationer, precis som Sverige så bistod Kuba en hel del under Namibias självständighetskamp.

Ikväll tänker vi inte gå något mer, det blir home-delivery pizza. I morgon gör vi ett nytt försök på UNAM, förhoppningsvis är lovet som ingen hade sagt något till oss om slut då och vi kan börja styra upp arbetet ännu mer. Det ska bli riktigt spännande det också!
Det var allt kära läsare, hoppas vädret är jättefint hemma i Sverige och att alla mår bra!