Världens räddaste man

Nu är även jag färdigvaccinerad, en tyfoidspruta i ena armen och en hepatit B i andra. Edith, min treåriga dotter var med som moraliskt stöd, det behövdes, en av alla de ganska kraftiga fobier jag har gäller sprutor. Det har ändå gått åt rätt håll, tidigare behövdes i princip tre personer för att ge mig en spruta, en för att sticka och två för att hålla fast mig.

Trots att det här bara är det tionde inlägget i den här bloggen så har vi redan lyckats snudda vid de andra stora fobier jag har, att flyga och ormar.

Eller flyga, egentligen är det höjder jag har problem med. Jag är inte så rädd att planen ska störta, jag tillhör inte den där delen av befolkningen som inte förstår hur flygplan kan flyga och hur stora båtar kan flyta. Men det finna andra saker jag övertygar mig själv ska hända, betydligt mer irrationella än att planet skulle störta. Att golvet lossnar, antingen i hela planet eller bara just där jag sitter, så att det blir ett litet hål, precis så stor att min stol kan falla igenom, är väl den största skräcken. Att ena vingen lossnar är en annan. Men det börjar ändå bättra sig, jag har förhoppningar att klara mig utan pillertrillning den här gången.

Ormarna är det värre med. Summan av neuroserna är konstant som man brukar säga. Så i takt med att sprutorna och flygningen faktiskt går åt rätt håll så är det tvärtom med ormarna. Förra sommaren så höll jag på att köra av vägen, jag kör en Volvo v70, ganska rejäl bil, för att det låg en liten kopparorm på vägen. Att jag ändå lyckades undvika diket tror jag med beror på att jag fick motorstopp när jag panikbromsade än att något annat. Ett annat av mina inte allt för stolta ögonblick i livet var nu i början av sommaren när jag tog skydd bakom Edith när en snok ringlade över grusvägen vi gick på.

I Namibia ska det enligt uppgift finnas över 200 ormsorter...

Annars gäller väl den största oron just nu att ÅF fortfarande inte betalat ut några pengar till mig och att vi fortfarande inte fått något hundraprocentigt visumklartecken, även om personalen på Namibias ambassad i Stockholm lovat att det ska ordna sig.

Fyra dagar kvar tills vi åker nu. Det ska verkligen bli ett fantastiskt äventyr det här!