På onsdagsmorgonen den 29 juli, som för övrigt är ”muffins day” på Chameleon med muffins till frukost packade vi in all vår packning i Mats och Stefans vita Corolla, körde iväg till Klein Windhoek och plockade upp vår minst lika vita VW Polo och sedan var det expressfart de ca 50 milen till Etosha National Park. Vi missade sunset (=stängningstid) med 30 minuter och fick slå upp våra tält på en camping utanför. En snabb buffé och en första natt i tält senare var det sunrise (=öppningstid) och vi drog iväg in i Etosha, mot Okaukuejo. Redan på första sträckan lyckades vi se några giraffer, zebror, springbockar, örn, hornbills, oryx och schakaler. Riktigt häftigt och kamerorna gick varma. Efter ett kort stopp i Okaukuejo där avgifter betalades, boende bokades och fruktost intogs drog vi iväg igen. Vi siktade västerut mot det första vattenhålet. Snitthastigheten var skrämmande låg på de små grusvägarna pga alla djur vi såg och de enorma vyerna och vi fick vid upprepande tillfällen stanna till för zebror och liknande som spatserade på vägen. Djur som gam, jordekorre, mungo, gnu, struts, leguan och elefant (även om vi först trodde den var uppstoppad) fick adderas till listan med skådade djur. Väl i Okaukuejo såg vi ytterligare två elefanter vid det upplysta vattenhål man kan skåda från boendeområdet. Det var riktigt häftigt att skåda dessa enorma djur som vi beslutade oss för att snabbt äta den buffé vi hade betalat för och sedan återgå till vattenhålet. Efter den utsökta buffén sprang vi förbi våra tält och plockade med oss en flaska rött, varsin Windhoek Lager och en påse chips på våg mot vattenhålet. När vi närmade oss vattenhålet hojtade Jonny (som är längst och ser bäst av alla) tyst: Det är noshörningar!!! Fyra svarta noshörningar hade hittat dit och drack vatten tillsammans med två elefanter, några schakaler och ett gäng fåglar. Oerhört coolt. Strax därpå närmade sig totalt 10 st giraffer och två zebror. Zebrorna var däremot en aning oroliga av någon anledning. De hann knappt gå ner till vattnet innan de i väldig fart sprang iväg i mörkret, även girafferna drog sig undan. Strax därpå fick vi svar på detta underliga beteende. En stor lejonhona uppenbarade sig i mörkret och gick lugnt ner till vattnet för att dricka. En oerhört häftig upplevelse att sitta och dricka lite vin och se 3 av de ”big 5” noshörning, elefant och lejon samtidigt. När sedan lejonet röt till när de bestämde sig för att ge sig av nästan vibrerade det i bröstet. Vid ett flertal tillfällen den natten vaknade man till av att lejonen röt, 100 meter bort och endast ett litet staket emellan dem och oss. Mäktigt…
Dag 2 var det uppgång vid 6-snåret för en sväng förbi vattenhålet, som var tomt, samt ett besök i ett gammalt utkikstorn där soluppgången över savannen beskådades. 06.30 hade solen gått upp, grindarna öppnades och vi satte av i riktning mot Halali. Efter ca 30 minuter såg vi en stor elefant på vänster sida som traskade mot oss. Vi stängde av bilarna och tog lite bilder. Vi insåg snabbt att elefanten kommer att passera ganska nära oss och pulsen steg en aning. Avståndet uppskattades till 15 meter och när den då började gå rakt mot oss var pulsen uppe i 200. Jonny skrek, kopplingen och växellådan fick sig rejäl omgång och jag hängde ut genom rutan och försökte ta lite bilder. Mer dramatiskt än så blev det inte, den stora elefanten vände om och lunkade vidare. Nya djur som sågs den dagen var bl a blacked faced impala, red hartebeast och en ensam hyena. På eftermiddagen beslutade vi oss för att tillsammans åka den så kallade rhino drive i förhoppning om att se fler noshörningar. Detta var hela Etosha-vistelsens stora besvikelse; inte ett djur på dryga timmen. Lite småsura valde vi att stanna till vid ett sista vattenhål för dagen. Helt ensamma vid vattenhålet såg vi, 50 meter bort, en ensam, stor, lejonhane som drack, chillade och stretchade; häftigt. Kvällen inleddes traditionsenligt med Windhoek Lager och solnedgång över savannen följt av buffé och avslutningsvis några svarta noshörningar vid vattenhålet. Bra dag!
Dag 3 och sista heldagen i Etosha var planerad att spenderas i området mellan Halali och Namutoni där sista natten var inbokad. Uppstigning kl.6 och snabbt ut på grusvägarna. Första anhalten var en utkikspunkt ute i den delvis uttorkade Etosha pan (=uttorkad sjö). Oerhört häftigt att stå på botten av en uttorkad sjö och endast se just uttorkad sjö runt omkring sig vart man än spanade, tro det eller ej! Därefter var det dags var ytterligare ett nära möte med en elefant som vid upprepade tillfällen visade sig lite besvärad av de bilar som ”omringade” honom när han traskade på vägen. Det hela slutade dock lyckligt. Dagen flöt sedan på ”som vanligt”: mycket djur och storslagna vyer. Lyckades se tre lejon denna dag: en ståtlig hanne som spatserade på savannen samt två yngre hanar som vilade sig i skuggan av ett träd vid ett vattenhål. Vi började nästan bli lite bortskämda vid det här laget, men fortfarande hade vi inte sett till varken gepard eller leopard. Därför beslöt vi oss att lämna de två lejonen och leta vidare och vi gav oss iväg norr om Namutoni. Vi körde sakta på den lilla grusvägen när det plötsligt uppenbarade sig ett stort kattdjur 100 meter längre fram på vägen. Stefan, chauffören för tillfället som inte hade sett något, uppmanades att snabbt köra fram till platsen och vi spanade in i den täta vegetationen. Vi såg ingenting… Vi tog av på en lite avtagsväg och då såg vi; leoparden vi så länge drömt om. Den satt väl kamouflerat bland buskar och träd. Upphetsade som vi var hojtade vi åt varandra och Stefan uppmanades att köra så att vi kunde ta foto av det praktfulla och skygga kattdjuret. Detta resulterade i att leoparden ganska snabbt beslutade sig för att ge sig av och tog några snabba, smidiga språng genom buskaget, över vägen för att försvinna utom synhåll. Jonny ”sköt” med kameran blint över axeln, jag likaså. Jag misslyckades men Jonny fick en fin bild när leoparden sprang iväg. Detta var en av resans absoluta höjdpunkter och även om vi inte lyckades se några geparder kände vi oss oerhört lyckligt lottade, och en aning tomma, som fått se 4 av 4 möjliga av de 5 stora, buffel finns inte i Etosha. Tältet slogs en dryg timme senare upp bredvid ett gammalt fort; Fort Namutoni som byggdes av tyskarna i början av 1900-talet (kan ha varit en del drabbningarna mot Owambo-folket) . Buffén smakade lika bra som vanligt med delikat oryx, smarrig svampsoppa, god hikefisk och deliciös efterrätt i form av glass, chokladmousse, chokladkaka och diverse frukter. Mumsfillibabba… Även om vattenhålet vid Namutoni var en lite besvikelse med endast en uggla, som däremot lyckades fånga en lite fågel i farten, en schakal och en giraff var detta en dag som sent skall glömmas. Hela Etosha vistelsen var en enormt häftig upplevelse som är svår att beskriva med ord men vi var mycket nöjda och belåtna när vi dag 4 körde de sista milen i nationalparken på väg mot Ondangwa och fler äventyr.
Fantastiska bilder!
SvaraRadera