Ondangwa Suburbia

Tweendeni är en av Maries kollegor och en väldigt trevlig man. Vi fick slå upp vårt tält på tomten framför familjens zinkhus. Huset är uppdelat i tre rum, ett kök där sonen i familjen sover tillsammans med en nittonårig flicka som bodde där ungefär som en hushållerska, ett ”samkvämsrum” där man åt och såg på tv, för här fanns el indragen, och slutligen ett sovrum. Jag och Fredrik var aldrig inne där. I trädgården fanns en hel del små trädplantor och andra växter planterade och det fanns massor av lerblock som används för att mura upp hus. När familjen fått ihop tillräckligt många för att börja bygga och trädgården fått ta sig kommer de ha grannskapets finaste boende.

Det fanns även ett förråd/eldrum där de andra grabbarna tydligen bjöds på braai. Vi fick nöja oss med den vanliga gröten, ena dagen serverad med fisk och andra dagen med en traditionell böngryta som påminde extremt mycket om vår ärtsoppa. Medan vi åt detta såg vi på familjens favoritprogram på tv, storm over paradise. En sydamerikansk såpopera av så låg produktionskvalitet att ingen komiker hade kunnat parodisera såpoperor lika bra. Shit vad vi fick anstränga oss för att inte börja skratta utan hålla oss neutralt intresserade av handlingen. En youtubesökning rekommenderas.

Finns i sjön utanför huset

Dagarna ägnades till stor del åt att spela finns i sjön som de andra gossarna gjort oss den stora otjänsten att lära hela familjen. En hel del bollsparkande med sonen och grannpojken blev det också. Vi besökte ett par sjukkliniker, ett par affärsrörelser av olika storlekar och vandrade runt mycket i området, som är typsikt för städer som genomgår en kraftig urbanisering. Vi hade även ett par väldigt intressanta samtal med Marie om allt från namibisk politik och historia till modern forskning kring framställning av etanol. Väldigt givande och inspirerande inför det fortsatta arbetet.

Jonny och Fredrik fältarbetar. Bilden tagen av kassabiträdet. Här kan man ladda bilbatterier mot avgift.

För att försöka ge något tillbaks till de familjer som tagit emot och hjälpt oss så mycket så ville vi göra något innan vi skulle åka tillbaks till Windhoek. Vi föreslog att vi skulle bjuda på braai ute hos den första familjen vi bodde hos så i fredags åkte vi ut med Tweendenis familj och en av hans kompisar och Marie till homesteaden. Vi hade köpt en massa kyckling och korv, öl, vin och coca cola. Samt en flaska Old Brand Sherry till Tweendeni, det enda han dricker. Kvällen blev enormt lyckad. Meme Frieda hade bjudit in några av sina vänner och totalt var vi väl en 25 personer. Sång, dans och en del ganska rörande tal bjöds det också på. Apartheidarvet är ständigt närvarande och Tweendeni pratade en del om de förändringar som pågår och vad det betyder att vi är där ute och visar att vita männikor inte bara innebär misshandel och våldtäkt. Avslutningsvis tog vi ett foto på hela gänget. Det kommer många av er läsare få se både en och två gånger, det kan jag lova.

Vi och våra vänner i Ondangwa.