Produktutveckling

Som ni vet så försöker vi få till ett arbetsrelaterat blogginlägg ibland också, eller ett mer direkt arbetsrelaterad ska jag kanske skriva. För vi ser ju faktiskt allt vi gör här nere som arbete och vi får mer gjort mellan sandboardande och safariäventyr än vi kanske alltid rapporterar om. Vi har liksom fått för oss att det är mer spännande för er att läsa om lejon och leoparder än om en heldag instängd på ett litet rum på universitetet plöjandes gamla projektbeskrivningar. Vi tycker i alla fall det är mycket roligare att skriva om lejonen och bilderna är definitivt bättre…

En rolig bild och en tråkig bild

Med det sagt så är det alltså dags för ett lite arbetsrelaterat blogginlägg. Man kan väl säga att det finns två aspekter på vårt arbete. Dels så är vi här för att utföra en del av ett rent produktutvecklingsprojekt, vi undersöker som ni nog vet behov och krav kring en energilösning för småskaligt användande på landsbygden i Namibia. Dels så finns det en mer abstrakt sida av arbetet som går ut på att fungera som pilotprojekt för institutionens framtida (eventuella?) satsning på produktutveckling och innovation för utvecklingsländer. Dels så tittar vi på framtida samarbetsmöjligheter med studentinvolvering, (det går sådär), och dels försöker vi, på en väldigt basic nivå, identifiera likheter och skillnader i förutsättningar, processer, frågeställningar och andra viktiga faktorer i produktutvecklingsarbetet.

Något vi ofta pratar om på KTH, och som bland annat PIEp skriver om i boken innovationsförmåga, är vikten av brukarförståelse. Det är i slutändan användaren som definierar värdet av en ny produkt. För att kunna ta fram en produkt som verkligen uppfyller de reella behoven hos användaren arbetar vi för större användarinvolvering under utvecklingsarbetet. Genom att ge användaren en aktiv roll under hela processen skapas möjligheter att bättre förstå de förutsättningar under vilka produkten kommer att användas, man strävar efter en förståelse för hela sammanhanget. Det finns naturligtvis fler viktiga faktorer gällande innovation men det är just användarinvolveringen vi har funnit intressant här. Hittills har vi, väldigt löst och preliminärt, grupperat problemen vi stött på i sex kategorier.

- Behovet av att definiera rätt problem.
- Svårigheter med att kommunicera kreativitet.
- Begränsad abstraktionsförmåga hos slutanvändargrupper.
- Ovana att tillåtas delta i framtagning av lösningar.
- ”Bling-bling”-problemet.
- Byråkrati

Behovet av att definiera rätt problem är väl kanske det vi har tyckt varit roligast att upptäcka, det var något av en aha-upplevelse. Vi bygger vårt arbete här nere på ett system framtaget av en annan grupp KTH-studenter under handledning av väldigt kompetenta personer på maskinkonstruktion. De är alla högst medvetna om behovet av användarförståelse och har därför hela tiden försökt ha slutanvändaren, alltså den fattiga familjen på Namibias landsbygd, i första fokus. De problem man tittat på är hur man ska generera el på kostnadseffektivast möjliga sätt, hur man ska kunna lagra energin/elektriciteten under molniga dagar/på natten och hur stort ett system skulle behöva vara för att förse ett lämpligt antal hushåll med elektricitet. Det vi har kommit fram till under våra veckor här i Namibia att problemet varken är att generera tillräckliga mängder elektricitet eller att systemoptimera för att producera rätt antal kWh. Den kritiska faktorn är hur du ska få elektriciteten från solkraftverket till användaren på ett ekonomiskt, ekologiskt och långsiktigt hållbart sätt. Det andra är sekundära frågor.

Svårigheter att kommunicera kreativitet. Det råder ingen brist på kreativitet här nere. Vi ser ständigt exempel både på konstnärlig kreativitet och mer direkt problemlösande kreativitet. Mitt favoritexempel, som jag eventuellt har nämnt tidigare, är en spinnrock som byggts av gamla cykeldelar. Problemet är att det har varit väldigt svårt att lyckas kommunicera den här kreativiteten med de människor vi mött. Nu har jag lite svårt att formulera det här. Men det är som att allting måste vara en färdig lösning innan man delar med sig av den och att alla idéer strikt tillhör den som kom med dem. Gruppkreativitet är ingenting vi direkt stött på. (Jag är medveten om att detta är grovt generaliserande, men vi är här under kort tid och redovisar bara de ytliga intryck vi hinner få.)

Den föregående punkten hör delvis ihop med bristen på abstraktionsförmåga hos slutanvändargrupper. Det är inte vi som formulerat det så, det är Marie som bott och arbetat här i många år. På grund av eftersatt utbildning under apartheidtiden finns det en stor grupp människor som har extremt eftersatt utbildning. Matematik var till exempel förbjudet för svarta och därmed saknar många i den äldre generationen en stor del av det logiska tänkande som kommer med sådan utbildning. (Det finns naturligtvis en stor del av befolkningen som inte saknar detta, men nu talar vi om människor som lever i gräshyddor många mil från närmsta eluttag.) Bristen på abstrakt och logiskt tänkande gör det mycket svårt att ta en aktiv del i innovationsprocesser.

Ovanan att tillåtas delta i framtagning av lösningar är verkligen något vi stött på. De flesta vi pratar med frågar vad det är vi är här för att testa eller implementera. Vi tolkar detta som arv dels från apartheidtiden men delvis även som en följd av modernt biståndsarbete. Under väldigt lång tid har man fått alla svar givna. Under apartheidtiden var den fattiga svarta delen av befolkningen naturligtvis inte tillfrågad. På senare år har mycket biståndsarbete planerats centrals i västvärlden. När detta gjorts har man åkt ner för att implementera utan att egentligen fråga befolkningen vad de verkligen behöver. (Generaliseringar igen.) När vi plötsligt kommer och frågar vad de behöver är det faktiskt många som blir helt oförstående.

”Bling-bling”-problemet går ut på att många inte vill ha den ”mest lämpade” lösningen, de vill ha den häftigaste lösningen. Det verkar även vara ett ganska vanligt problem att högutbildade människor inom landet hellre tittar utomlands för lösningar än att titta inåt och se efter vad som verkligen behövs.

Slutligen har vi byråkratiproblemen. Vi har verkligen haft tur då vi kommit i kontakt med helt rätt människor och dessutom är backade av universitetet här. Men annars är det väldigt svårt att få komma i kontakt med människor. Du behöver tillstånd både från central myndighet, regional och lokal. Dessutom har du småkungar, byöverhuvuden och liknande som måste ge sitt godkännande. Det går absolut inte att tro att man bara kan komma ner, fixa en tolk och sen gå runt och knacka dörr.

Så, det var en liten take på våra intryck när det gäller användarinvolvering. Återigen, grova generaliseringar och förenklingar. Har någon en annan bild av detta är ni mer än välkomna att dela med er av den. Nu ska vi börja planera för seminariet på universitetet i morgon.

Ta hand om er.