The Village

När Marie väl kom till bensinmacken där vi satt och väntade började vändningen. Vi åkte iväg till Oonte center, jag återkommer till det, och hämtade upp Ngolo, äldsta sonen i familjen där jag och Fredrik skulle bo den första tiden. Efter det åkte vi ut till byn, eller the village som de säger, vi vet fortfarande inte riktigt om byn har något namn eller om man bara säger ”byn”. På vägen från Etosha hade vi sett samlingar av byggnader omgivna av ett högt staket. Vi hade trott att dessa var små byar och att de olika byggnaderna innanför staketet tillhörde olika familjer. Men när vi kom fram till Ngolos hus, (efter att ha åkt ca 5 km på en väg som kan beskrivas som två uppkörda spår med decimeterdjup sand, extremt ojämn terräng och inte alls särskilt kul när man kör hyrbilar med tveksam försäkring) insåg vi att dessa samlingar av byggnader är vad de kallar för ett hus, ”the house”.

Den yttre delen av huset vi bodde i bestod av ett ca 25x25 m stort staket av gräs, pinnar, ståltråd och diverse provisoriska lösningar. Direkt innanför ingången låg männens del, där bodde bröderna Ngolo, Mike och Matteo i varsitt rum i ett hus av zinkplåt, tänk er en bild från valfri kåkstad. Längst inne i ett litet hus sov kvinnorna, en syster med dotter, mamman i huset och en 11-årig flicka vars släktförhållande till de andra vi inte är helt säkra på. Utöver detta fanns ett kök, en öppen matlagningsyta, en eldningsplats samt en påbörjad murad hydda med grästak för skugga. Det finns alltså inget tak annat än i zinkhusen och golvet är mer eller mindre hårt packad sand. Att huset är helt utan tillgång till elektricitet behöver jag väl inte ens säga? Vi visades till en plats som vi tror är gästhuset. Ett zinkhus med en stor upparbetad yta med mjuk sand utanför. I huset fanns bara en säng så vi slog upp tältet i sanden.

Ngolo, Jonny och Toini utanför vårat zinkhus/rum.

De andra åkte i väg för att ta Mats och Stefan till deras boende och Ngolo och Matteo tog med oss för att visa var vattenpumpen låg, ca 500 meter bort. Matteo, en obeskrivligt lat 19-åring som verkar tillbringa de dagar på året som inte ägnas åt jordbruket med att göra absolut ingenting fram till klockan 17 då han går och spelar fotboll med kompisarna, bjöd ganska omgående med oss just till att spela fotboll. Det var riktigt kul, från början var vi väl ett tiotal men ryktet om att ett par vita killar var där och spelade boll spred sig nog ganska snabbt och folk kom springande från alla håll. Solen gick dock ner ganska snart, varför de väntar så sent med att spela fick vi inget grepp om riktigt, så vi gick tillbaks till huset. Killarna tände en eld och sen fick vi grillad Catfish och gröt till middag. Man stannar inte uppe så länge efter att solen gått ner så strax efter åtta började vi få hintar om att det nog var dags för oss att gå och sova, gästerna ska gå och lägga sig först. I tältet konstaterade vi att så himla mycket längre från Sverige än vi kände oss just då går det nog inte att komma.

Fredrik kickar boll med grabbarna.


Hela fotbollsgänget efter solnedgången.

Nästa morgon vaknade vi vid sextiden av att hönorna sprang omkring utanför tältet och kacklade. På andra sidan staketet stod några kossor och åt. Familjen var redan uppe. Efter lite frukost och en väldigt fin afrikansk soluppgång började arbetsdagen så smått. Vi besökte bland annat Oonte centre där Ngolo arbetar och vi tog en biltur upp till Angolagränsen för att göra vissa jämförelser i vegetation och bostadsförhållanden. När vi åkte tillbaks till huset på eftermiddagen kände vi oss väldigt nöjda med första dagens arbete. Andra kvällen var ungefär som den första, vi spelade fotboll, satt runt elden och åt mat, fick hintar om att det nog var dags att gå och sova.

Nästa dag tog Matteo med oss på en tur runt i byn. Avstånden mellan husen är stora, 100-500 meter. Vi besökte ett tjugotal hus och fick med oss en hel del intressanta idéer och insikter. I övrigt flöt tiden på ungefär som tidigare och för att ni ska orka läsa mer så avslutar vi med att konstatera att vi trivdes alldeles förträffligt ute hos familjen Abner och det var väldigt motvilligt vi packade våra väskor när det var dags att byta boende med solugnsgrabbarna och flytta hem till Tweendeni och hans familj. Mer om det i nästa inlägg.