Roadtrip

Idag bär det av; 11 dagar roadtrip med Etosha som första anhalt. Avfärden beräknas ske någon gång runt 12-snåret lokal tid och går i nordlig riktning. ETA vid Andersson gate (södra entrén till Etosha) beräknas ske vid 17-tiden i eftermiddag. Sen blir det safari ett par dagar innan vi på söndag fortsätter norrut mot Ondangwa där vi ska träffa Marie som skall lotsa oss till våra byar som vi skall bo i. Vi träffade för övrigt Marie och några av hennes vänner på The Wine Bar igår kväll och hon berättade lite om upplägget. Under det två timmar långa samtalet i sällskapet uppmärksammades flera intressanta områden där det finns tydlig utvecklingspotential (läs: förslag på nya exjobb). Hur som helst, i och med att vistelsen från och med nu och 11 dagar framåt främst kommer att ske i tält så kommer bloggandet ta en kort paus. Men vi återkommer, var så säkra på det.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att Jonny aka Hawk Eye aka Gordon Ramsey aka Ping Pong King Kong nu även har vunnit en biljardturnering på Chameleon. Av 15 tävlande var det Jonny som till slut stod kvar som ensam segrare. Grattis Jonny. På andra plats kom Mats, så vi svenskar är ganska stolta som spöade holländare, fransmän, sydafrikaner, tyskar etc. Litet grattis även till Mats som lyckades få smeknamnet Killer…

Hörs om 11 dagar

The bidde en Corolla

Namibia som nation skulle förmodligen kunna höja sin BNP med en 2-3 % ganska enkelt...

OM DE BARA SÅG TILL ATT DERAS BILUTHYRARE HADE ORDENTLIGT MED BILAR ATT HYRA UT!

Vi har spenderat de senaste 3 dagarna på heltid med bilfrågan, innan det på halvtid ett par dagar. Ingenstans i landet går det att få tag på ett lämpligt fordon för fyra personer plus packning. Och då ska vi ändå inte ut på några jättekrävande vägar så 4x4 var inte nödvändigt. Vi har ringt runt till uthyrare i städer flera timmar från Windhoek, vi har haft 4 personer från olika ställen som ringt runt och letat åt oss. Det går helt enkelt inte att få tag i ett stort fordon, och vi är ju inte precis ensamma i den här situationen. Är det nån där hemma som sitter på lite investeringskapital och känner för lite äventyr så är biluthyrarbranschen i Namibia ett hett tips.

Men nu har det ändå löst sig ok. Vi har lyckats hitta och boka Windhoeks sista två Toyota Corollas. Det är inte riktigt vad vi hade tänkt oss, vi skulle ju ha en sån där tuff sak med tält på taket. Men i första hand är vi ju ändå här för att utföra arbete och arbetet är säkrat nu. Det är en väldigt stor lättnad, det kändes faktiskt lite uppgivet här ett tag. Så på onsdag lämnar vi Windhoek för en första tripp norrut. Vi har kontakt med en svensk kvinna som arbetar där uppe och hon ska hjälpa oss att hitta familjer att bo hos, tolkpersonal etc. Hon har hjälpt tjejerna som redan är där uppe.

Den tid som inte lagts på billetande, egentligen mest tid då man suttit och väntat på samtal från någon, har ägnats åt en maffig rapport som gavs ut här i Namibia 2007. The Off-Grid Energisation Master Plan for Namibia. Deras Masterplan r en 20-årig plan för att elektrifiera hela landets befolkning. De arbetar med off-grid lösningar, som titeln indikerar så det är intressant läsning på alla sätt och vis.

Nu ska jag få göra min debut på Joes, turistfälla nummer 1 här i Windhoek. De andra var där när jag var sjuk. En 450 grams köttbit lockar. Eller ska man ta en zebrastek kanske?

Helgaktiviteter...

Helg nummer två i ordningen i Windhoek inleddes i lördags med ett besök på Penduka tillsammans med Patrik från Exportrådet. Penduka är ett center där kvinnor drabbade av TB tillverkade diverse prylar (örngott, halsband, väskor, dukar etc.) som sedan såldes till förmån för dessa. Vad TB är har vi inte lyckats lista ut vad det är ännu (om ni har svaret var vänlig lämna det som en kommentar nedan). Eftersom vi var helt ensamma på den fina anläggningen fick vi en liten guidad tur i verkstaden och den vänliga gamla damen, tillika butiksbiträdet, berättade om verksamheten. Det var förvånande hur tomt på folk det var, ytterligare ett tecken på hur dåligt marknadsfört många sevärdheter är. Efter lunchen, som var mycket god och bestod av sallad, bröd och kyckling-majonäsröra/tonfiskröra, valde vi att traska tillbaka den uppskattningsvis 500 meter långa grusvägen till Katutura (kåkstad utanför Windhoek). Väl i slutet på grusvägen mötte vi den vänliga gamla damen som hade ropat in en taxi åt oss. Tydligen var vi inte säkra på gatorna; ”They are like wilddogs here” sa damen och nästan tvingade in oss i den trånga lilla bilen.

Jonny på väg mot Katutura

Lunch på Penduka

Jag (Fredrik) och Patrik var dock lite sugna på att ”känna på atmosfären” i en kåkstad så vi valde att strax efter avfärd hoppa ur taxin och ta en promenad. Som av en händelse hoppade vi av taxin utanför ett plåtskjul på 1 m² som visade sig vara en så kallad Barber Shop. ”Äh vaffan, kan vara skönt med lite kortare hår” tänkte jag och gick fram till en mindre skara locals. N$20 lyckades jag pruta ner klippningen till vilket säkert var ett kap i deras ögon. I väntan på min tur frågade Patrik en berusad ung man i 18-årsåldern, som bälgade i sig någon suspekt fluid, om det fanns någon lokal dricka han kunde rekommendera. Självklart fanns det det och vi ledsagades in i ett annat plåtskjul, bakom plåtskjul nummer 1. Ur en enorm tunna skopade killen upp en grumlig vätska med ett öskar och hällde upp i en smutsig burk. Vänligt förklarade vi för hela ligan i skjulet, som klunkade i sig drycken utan besvär, att våra svenska magar klarar inte av den typen av dricka. Detta var tydligen väldigt skojigt då de livligt skrattade åt oss. Klippningen sedan flöt på utan större besvär trots att barberaren inte kunde engelska och att tolken var en berusad 18-åring som var mer intresserad av Patrik som lärde den växande skaran människor utanför skjulet svenska fraser. Efter friseringen promenerade vi vidare tills vi såg en bar som vi beslutade oss för att gå in i. Utanför baren satt ett gäng, uppskattningsvis 7, män som kollade misstänksamt på oss. Jag tänkte att om jag är trevlig och morsar så slipper jag nog bli rånad. ”Hello, how are you guys?” hojtade jag utan att få något direkt svar. De blängde bara vidare på oss som om vi var dumma i huvudet. Inne i baren beställde Patrik en juice till bartenderns stora förvåning. Det var ju lördag, då dricker man inget utan alkohol i!? Ut på gatan igen men denna gång var männen utanför mer pratglada, märkbart påverkade av de spritflaskor som var utspridda mellan pallarna och säkert lite ”annat” också. Det skall dock tilläggas att de var mycket trevliga!!! De uppmanade oss att inte gå själva i Katutura och ville vi ha skjuts eller hjälp med nåt skulle vi höra av oss. Risken var tydligen stor att någon skulle utnyttja oss… Promenaden fortsatte sedan ytterligare några 100 meter innan tog plåtskjulen slut. Dags för taxi tänkte vi och N$7,5 pp senare var vi tillbaka på Chameleon.

Efter fredagens hemska matupplevelse som bestod av Pick ´n Pays egna Minestronesoppa som doftade microvärmd spya slog Hawk-Eye Jonny till med härlig smakupplevelse i form av pasta och sås bestående av kapris, oliver, persilja, tomater, vitlök, sardiner (kan ha glömt något). Mycket gott trots att oliver och kapris inte är mina personliga favoriter. Jonny imponerar verkligen i köket och i söndags var det dags igen för vår egen Gordon Ramsey att laga mat. Den tänkte trerättersmiddagen reducerades till en enkel middag pga brist på råvaror på Pick n´ Pay. Men gott blev det…Mumsfillibabba!! Värt att notera är att en tjej från Australien, som var extremt pratglad, förstod hela poängen med mitt smeknamn (i kortspelet hjärter) Magnum P.I. som syftar på min växande mustasch. Hon såg den tydligen, trots att det var mörk ute och dålig belysning!!!

Home sweet home

Nu har vi återvänt till Chameleon efter två nätter i ofrivillig exil på Backpackers Unite, ett riktigt tråkigt ställe utan internetservice. Vi är väldigt glada för det.

Senast vi hörde av oss var alltså i tisdags och nu är det fredag, vad har hänt sen dess? Det har faktiskt varit mest arbete under de senaste dagarna, inte så mycket spännande att berätta om för de som läser den här bloggen som en resedagbok.

Men eftersom vi får statistik på alltifrån antal besökare till vilken webbrowser våra läsare använder så vet ju att inte riktigt alla läser här enbart för att höra om våra safariäventyr, vi har faktiskt besökare som googlat ”kth produktutveckling” och hittat till vår sida, det tycker vi är väldigt roligt. (Någon har hittat oss genom att googla ”safarihatt i papper”, det är nästat ännu roligare.) Därför tänkte vi avlägga en kort rapport om vårt arbete och våra intryck på den fronten so far.

Vi samarbetar med forskningspersonal från University of Namibia. Vi kände väl ganska snabbt att vi hade lite annorlunda infallsvinkel på arbetet, de har för det första haft lite svårt att förstå att vi inte har en färdig produkt som vi är nere för att testa. De uttryckte även viss skepsis till att vi ska åka ut och snarare leva som våra end users, alltså de fattiga icke-elektrifierade Namibierna, för att försöka förstå vad det är för behov som finns, än åka ut och bara fråga vad de vill ha. Saken är ju den att frågar man en person vad de vill ha så kommer svaret oundvikligen innefatta sådant som finns i den tillfrågades medvetandesfär, alltså normalt sett sådant som redan finns, som de har sett någonstans men inte haft råd med osv. Vår förhoppning är att utveckla en produkt som inte redan finns.

På onsdag är tanken att vi ska bege oss norrut, det är i norra landet de stora behoven finns. Vi har tyvärr stött på problem. De tidigare uppgifter vi har fått om att hyra av bil förvisso är dyrt, men tillgängligt verkar inte stämma, det går inte att få tag på en bil över huvud taget. Det är ett problem.

Mycket av tiden går annars till att plöja information om tidigare projekt, vad som gått bra och vilka problem som uppstått. Det är ju inte precis så att vi är de första som tänkt tanken att det där med el till Afrika, det vore ju något. Det har gjorts en hel del och det finns exempel på lokalt lyckade projekt. Problemet är att dessa projekt oftast varit finansierade utifrån, från biståndsorganisationer till regeringar. För att få en hållbar utveckling som kan spridas och inte bara innebära isolerad elektrifiering så visar i princip alla erfarenheter att den lokala befolkningen själva måste ha möjlighet att göra de investeringar som behövs. Spontant så är själva elektricitetsdistributionen intressantare än genereringen av elektricitet och utan att säga för mycket redan nu så har vi en del uppslag som vi tycker känns ganska intressanta…

Än så länge så har vi alltså inte lämnat Windhoek än så det är svårt att säga allt för mycket. Men det intrycket man fått hittills är att produktutvecklingen här försvåras av att man gärna arbetar teoretiskt först och utför användartester på slutet. Ett annat problem verkar vara långsiktigheten i de projekt som genomförs. Man utför gärna ett pilotprojekt där en produkt tas fram och testas i ett exemplar. Men det finns ingen plan för hur man ska gå vidare till nästa fas om projektutfallet är positivt och en del intressanta försök tycks ha gått förlorade i en massa byråkratiska förhandlingar. Men vi har det roligt i alla fall!

Jag ska väl skriva några rader om hur vi har det också, om någon nu orkat ta sig hela vägen ner hit. Vi fick alltså flytta ifrån Vulture room på Chameleon och tog in på Backpackers Unite. Inga möjligheter att låsa rummen eller att låsa in värdesaker. Vi fick bo i två olika rum, efter första natten fick vi byta rum till ett som var ”mindre säkert”, de ville lägga några tjejer i det lite säkrare rummet. Vi har varit ute och ätit på ett ställe som vi fått tips om i Sverige. Oceans Basket, en stor seafood-tallrik med massor av läckerheter för 90 spänn. En flaska vin för en femtiolapp. Efter middagen där var vi på en klubb och kollade en lokal artist som spelade, riktigt bra stämning, bra blandad publik. Jag var väl inte så imponerad av musiken men det var de andra så jag antar att jag hade fel. Vi blev tokblåsta på taxin efteråt.

Annars har det verkligen inte hänt mycket senaste dagarna värt att rapportera, jag antar att vi kommit in i vardagslunken här. Återkommer efter helgen, då har det förhoppningsvis hänt lite mer skoj.

Bilder

Lite bilder på Jonny och djur som vi lyckats fånga på bild...

Jonny spanar...

Jonny äter lunch...

Över: Två spänstiga giraffer. Under: Ett gäng löpande kudos

Jordekorre, klippgrävling, babian och en ödla

safari

Idag har vi varit ute i vildmarken. Söndagar är ju lediga dagar så idag stod inget studerande alls på schemat. Istället var fyra raska gossar uppe i ottan och bredde mackor, man skulle nästan kunnat tro att vi var norrmän på väg ut på tur. Vår taximan Günther kom och hämtade oss vid 10-rycket, (vi var alltså inte uppe så där jättetidigt egentligen) och färden gick mot Daan Viljoen Game Reserve. Normalt sett när man åker för att titta på djur åker man på Game Drive, man sitter alltså i bilen och åker runt och letar efter djuren. I den här parken finns inga farliga djur, eller ormar finns det väl antar jag, men inga lejon eller så, så här får man gå runt till fots. Det spår vi bestämde oss föra att gå var 9 km och vi beställde hämtning till klockan 15.

Det första vi såg, redan innan vi kom ut i själva naturen, var en massa babianer. De hängde runt i vad som en gång i tiden verkar ha varit en lekpark med swimmingpool. Coolt tänkte vi. Här kommer det ju att krylla av djur! Början av spåret gick i en torr flodbädd. Vi försökte ta oss fram tyst som indianer, eller bushmän, men det gick väl sådär.

Efter ett tag fick vi lämna floden och bege oss ut, ja, ut i vaddå? Ut i naturen, men vi vet inte riktigt vad det var för typ av landskap, inte savann, inte alls öken. Det var nån form av busk- och låg trädvegetation. Det kommer bilder senare när dessa passerat våra komprimeringsprogram (läs paint). Vi bjöds verkligen på helt magnifika utsikter. Det blir bara löjligt att försöka beskriva så här på en blogg. Det var fantastiskt.

Men det var sämre ställt med djur. Vi såg först ingenting, sen ingenting och sen fortsatte det så ganska länge. Sen såg vi en flock Kudus, foton kommer på det. Efter det åt vi lunch högst uppe på en topp, vi konstaterade att det nog skiljer sig lite från att äta lunch i lunchrummet på Scania, om man hade exjobbat där alltså…

Efter det såg vi i princip ingenting mer. Ytterligare några Kudus på långt håll och en liten ekorre av nåt slag. Men det kändes ändå helt okej, naturen var utan tvekan värd hela ansträngningen. Just det, när vi kom tillbaks till starten såg vi ett par klippgrävlingar också. Men det är verkligen inte jättespännande djur. Vid det här laget var vi inte längre särskilt raska gossar. 9 km i gassande sol, ständigt upp och ner för ganska branta backar och på stigar utan någon som helst fasthet tog verkligen musten ur allihop. Det kändes verkligen att man har varit sjuk…

När Günther kom och hämtade oss igen var nog alla ganska nöjda med dagen. Det hade förstås varit häftigt att se en zebra, eller ännu hellre en giraff, men man kan ju inte få allt…
Johodå! Med Hawk-Eye Jonny i gänget blir man aldrig besviken. Från baksätet i bilen upptäcktes en giraffmamma med en liten unge. (Inte så liten såklart, eftersom det var en giraff.) Günther stannade bilen och fyra återigen ganska raska gossar hoppade ut och tog en massa bilder. En fantastisk dag fick liksom lite, vad är det man säger, grädde på moset va? Riktigt häftigt var det.

Väl tillbaka på Chameleon satte vi oss ner för att spela lite hjärter. Plötsligt hördes en massa ljud, sirener och helikoptrar. Vi sprang ner till grinden och kollade ut på den stora 6-filiga gata som löper parallellt med vår lilla gata. Den normalt sett ganska hårt trafikerade vägen var helt öde. I några sekunder. Sen dundrade en bilkortege förbi som verkligen visade att är det något de kan här nere är det just bilkorteger. Man förstår att de där namibiska diplomaterna som var uppe i Sverige nog blev lite besvikna. Det var Raul Castro, Kubas president(?) som åkte förbi. Namibia och Kuba har ganska nära relationer, precis som Sverige så bistod Kuba en hel del under Namibias självständighetskamp.

Ikväll tänker vi inte gå något mer, det blir home-delivery pizza. I morgon gör vi ett nytt försök på UNAM, förhoppningsvis är lovet som ingen hade sagt något till oss om slut då och vi kan börja styra upp arbetet ännu mer. Det ska bli riktigt spännande det också!
Det var allt kära läsare, hoppas vädret är jättefint hemma i Sverige och att alla mår bra!

Pablo Diablo the outlaw...

Kortfattad uppdatering av vad som hänt det senaste dygnet:

Efter tips från vår nya vän Patrik ringde vi runt 9-snåret på fredagsmorgonen Günter-taxi och beställde en bil som skulle föra oss till utkanten av Windhoek och UNAM. 50N$ fattigare strosade vi runt på campus och lyckades relativt enkelt leta oss fram till MRC (Multidisciplinary research center). Till vår stora förvåning var allt stängt och vi fick vända tillbaka. Taxin hem delades med två okända personer, men kostade endast 20N$. Resten av dagen spenderades vid polen, i solen.

När det sedan närmade sig kväll var det så dags att besöka Joe´s Beerhouse. Tyvärr kunde inte Jonny följa med då sjukdomen inte hade lämnat kroppen än. För hans del blev det film, pizza och Tennesse Cola. Väl på Joe´s mötte vi upp Patrik och beställde illa kvickt in en Windhoek Lager och en Bushman Soasitie. Den senare var ett grillspätt med kudo, kyckling, zebra och struts. Tyvärr var krokodilen slut och utbytt mot fläskkött. Vi var alla överens om att zebran var mest delikat. Efter middagen fick vi äran att träffa Pablo the outlaw som tydligen var en av Namibias större hip-hop stjärnor samt vän med Patrik. Vi följde med Pablo till ett uteställe vid namn Warehouse där Stefan dessutom köpte en skiva med Pablo och hans crew.

Utöver detta har vi lärt oss att göra Namibias svar på ”westside”-tecknet; Namibia-tecknet, där man formar handen som landet. Dessutom har vi för första gången sett några moln på himlen och förhoppningsvis börjar Jonny tillfriskna.

Lite bilder också...

Dagens stora händelse var, som Jonny redan har skrivit, besöket på Ministeriet och lösningen på hela visumproblemet. Nu har det ju hänt lite mer än så vilket sammanfattas nedan:

• Jag (Fredrik), Mats och Stefan tog en lång promenad genom Windhoek och såg tre stycken gula mungos spanade in tyska statyer, kyrkor och parlamentet med tillhörande park. I denna park träffade vi på ett gäng unga flickor från Namibia som tyckte vi var lustiga och ville ta kort på oss…
  
  
• Jag (Fredrik) och Stefan var med om vår första nära-döden-upplevelse när vi höll på att bli påkörda på väg till Pick and Pay. Först skrek folk åt oss, sedan skrattade de åt oss. Det är jobbigt när de kör på ”fel” sida av vägen…
• Hela gänget besökte Svenska Exportrådet i Klein Windhoek och hade möte med Karin. Vi informerade om vårt arbete och blev informerade om konferensen i september. Dessutom träffade vi Patrik, mycket trevlig jämnårig kille som arbetar på Exportrådet. Han kommer förbi Chameleon imorrn då vi får möjlighet att grilla honom på information...

Imorrn blir det en visit på UNAM och på kvällen blir det troligtvis en sväng till det berömda Joe´s Beerhouse där vi ev. provar på zebra, kudo och krokodil.

P.S Pga av den mycket trötta uppkopplingen tar det oerhört lång tid att ladda upp bilder. Därför är bilderna nu förminskade. Dessutom kostar det N$1 för 2 min internettid…D.S

ljusningar

Saker och ting börjar gå åt rätt håll nu. Vi var iväg till ministeriet i morse. Första hindret var vaktposten, vi hade ett möte bokat klockan 8 men det fanns inte noterat i hans papper och han vägrade konsekvent att ringa upp för att kolla. Till slut sa han att kvinnan vi skulle träffa inte hade kommit ännu och att vi skulle vänta. Bara nån minut senare dök hon upp och tillfredsställelsen när hon vinkade oss förbi vakten var inte liten. När vi kom upp fick vi återigen lämna ifrån oss passen och sätta oss i ett vänterum. Efter nån halvtimme dök en annan kvinna upp och sa att det skulle ta 15 minuter till men att vi inte skulle sitta kvar där utan lämna byggnaden och hänga utanför så skulle de komma ner. Vi var ganska tveksamma när vi gick förbi vakten igen utan våra pass med oss. Men det var ingen fara. Det tog kanske lite mer än 15 minuter, men de är ändå ganskok med tider får man intrycket av. VI har våra pass med visumstämpel nu. Det enda lilla frågetecknet är att de hade angivit utgångsdatum till den 9:e, vi åker härifrån den 14:e. Detta ändrades för hand i passet, vi får verkligen hoppas att de ser till att ändra i datorerna också..

Själv mår jag mycket bättre nu, febern tycks vara över, fortfarande hostattacker och ordentlig pingislunga. Men det är betydligt bättre. I morgon blir det universitet!

Mellan febertopparna

För mig har väl tiden här nere i Namibia ärligt talat inte börjat sådär jättebra. Söndag kväll var jättetrevlig, likaså måndagen, även om jag började känna mig lite smådålig. Tisdag och onsdag har jag mer eller mindre legat i sängen hela tiden. Nu sitter jag efter en febertopp och passar på och skriva en liten lägesrapport.

De andra verkar trivas alldeles utmärkt, de har fått upp en strålande fart på arbetet. Idag var killarna ute på en liten citytour utanför Independence Avenue, som annars är huvudgatan här och egentligen den gata där ”allt” finns. Jag gjorde ett försök att följa med men fick ge upp efter ca 200 meter och ett par rejäla hostattacker.

Egentligen skulle vi åkt ut till universitet idag jag och Fredrik, men vi har tillsvidare skjutit på det till fredag. Då återkommer dessutom vår handledare från utlandsresa så det passar väl rätt bra. I morgon ska vi träffa Karin från exportrådet klockan två.

En mycket glad nyhet, det verkar ha löst sig med visumen. Vi har i alla fall fått det beskedet från personalen på Namibias ambassad i Stockholm. Klockan 8 i morgon ska vi vara tillbaka på ministeriet och träffa en Ester som ska vara någon form av överhuvud där. Men vi tror det väl till 100% först när vi har våra visum i handen, utanför byggnaden.

Till helgen har det varit prat om att hyra en bil och åka till en Game Park här i närheten av Windhoek. Game i det här fallet är storvilt, inte spel. Det ska inte finnas lejon eller elefanter, men väl zebror och giraffer. Hoppas det blir av.

De andra är ute och handlar nu, ikväll invigs grillen här på området. Hamburgare tror jag det blir.

Hoppas alla har det bra hemma i Sverige. Vi hörs igen snart.

2 första dygnen i Windhoek

Här kommer lite mer information om resan till och de första dygnen i Namibia…

Flyget mellan Stockholm, Arlanda och London, Heathrow gick oerhört bra. Vi kom iväg lite tidigare än planerat och anlände således innan utsatt tid. Dessutom lyckades Jonny pricka in planets bästa plats, bredvid nödutgången, med extra mycket benutrymme. Resten av resan var också över förväntan; vinet smakade bra, maten var god och flygpersonalen var trevlig. Tack South African Airlines.

Väl på plats i Namibia stötte vi på resans första, men absolut inte sista, motgångarna. I passkontrollen visade det sig att vi hade ”fel” visum men vi fick efter mycket om och men en stämpel i passet och välkomnades in i landet, dock med uppmaningen att snarast skulle uppsöka Ministry of Home Affairs och lösa problemet. Transfern från flygplatsen var bokad och väl i bilen kunde vi andas ut. Så fort bilen började rulla anade vi däremot så kallade ugglor i mossen. Den var inte riktigt i topptrim om man säger så. Inledningsvis fortlöpte bilturen utan problem och vi lyckades spotta några vilda djur; vårtsvin, örnar och oryx (=gemsbock). Sedan gick bilen sönder, mitt ute i ödemarken. Vi hann emellertid knappt bli oroliga innan det dök upp en vänlig man och skjutsade in oss till Windhoek och Chameleon City Lodge, ca 24 h efter avfärden i Stockholm.

Första kvällen spenderades på Chameleon där vi; Fredrik, Jonny, Mats och Stefan, (tjejerna gick till ut och käkade) blev bjudna på middag av två damer, en från USA och en från Schweiz. Trevligt, men så fort solen gick ner någon gång vid 18-snåret blev det kallt, riktigt kallt. Dagen avrundades i baren vid 22-snåret då kvicksilvret uppskattades kämpa sig upp till 3:an.

Dag 2, som snart når sitt slut, har bestått av två besök på Ministry of Home Affairs där visum-problemet utan framgång har bearbetats. Vi kämpar vidare och gör nya försök imorgon då vi även skall leta reda på en safari butik och eventuellt shoppa safarihattar. Middagen bestod av en pizza på Sardinia tillsammans med vår nya amerikanska vän.

Vad gäller skolarbetet så kommer det i andra hand just nu, men vi planerar att besöka UNAM på onsdag…

Jonny har gått om benutrymme på flyget...

Utanför Chameleon med centrala Windhoek i bakgrunden

The Windhoek Experience

framme i kalla Windhoek

Ett snabbt inlägg bara för att meddela oroliga föräldrar och liknande om att vi kommit fram utan problem. Tyvärr var det lite krångel med visat så vi måste till ministeriet för att ta hand om det.

Vi återkommer med mer om våra första två dygn tillsammans när det är avklarat.

Ping Pong King Kong

Om 48 timmar sitter vi på flyget. Om 72 timmar har vi landat i Windhoek och förhoppningsvis lyckats passera pass och visumkontroll.

Dagen har ägnats åt lite sista genomgång av litteratur, planering, städning av rummet och annat sånt där som egentligen mest handlar som mental förberedlse.

Men! Utöver detta har något väldigt viktigt skett idag. Det har, som flitiga läsare av denna blogg nog noterat, pågått en pingistävling av extreeemt stor vikt och prestige. Idag spelades den slutgiltiga, allavgörande finalen. Ettan på listan, Fredrik "Äpplet" Berglund, mötte tvåan på listan, undertecknad alltså i en direkt avgörande batalj. En tät jämn match i sju set väntades, spänningen inför första set var olidlig...

Då ödmjkhet är en av minsta främsta dygder avstår jag från att vidare frossa i segerns ljuva sötma eller trycka Fredrik ännu längre ner i förnedringens tunga djup, jag väljer bara att konstatera att det inte riktigt blev så spännande.

Världens räddaste man

Nu är även jag färdigvaccinerad, en tyfoidspruta i ena armen och en hepatit B i andra. Edith, min treåriga dotter var med som moraliskt stöd, det behövdes, en av alla de ganska kraftiga fobier jag har gäller sprutor. Det har ändå gått åt rätt håll, tidigare behövdes i princip tre personer för att ge mig en spruta, en för att sticka och två för att hålla fast mig.

Trots att det här bara är det tionde inlägget i den här bloggen så har vi redan lyckats snudda vid de andra stora fobier jag har, att flyga och ormar.

Eller flyga, egentligen är det höjder jag har problem med. Jag är inte så rädd att planen ska störta, jag tillhör inte den där delen av befolkningen som inte förstår hur flygplan kan flyga och hur stora båtar kan flyta. Men det finna andra saker jag övertygar mig själv ska hända, betydligt mer irrationella än att planet skulle störta. Att golvet lossnar, antingen i hela planet eller bara just där jag sitter, så att det blir ett litet hål, precis så stor att min stol kan falla igenom, är väl den största skräcken. Att ena vingen lossnar är en annan. Men det börjar ändå bättra sig, jag har förhoppningar att klara mig utan pillertrillning den här gången.

Ormarna är det värre med. Summan av neuroserna är konstant som man brukar säga. Så i takt med att sprutorna och flygningen faktiskt går åt rätt håll så är det tvärtom med ormarna. Förra sommaren så höll jag på att köra av vägen, jag kör en Volvo v70, ganska rejäl bil, för att det låg en liten kopparorm på vägen. Att jag ändå lyckades undvika diket tror jag med beror på att jag fick motorstopp när jag panikbromsade än att något annat. Ett annat av mina inte allt för stolta ögonblick i livet var nu i början av sommaren när jag tog skydd bakom Edith när en snok ringlade över grusvägen vi gick på.

I Namibia ska det enligt uppgift finnas över 200 ormsorter...

Annars gäller väl den största oron just nu att ÅF fortfarande inte betalat ut några pengar till mig och att vi fortfarande inte fått något hundraprocentigt visumklartecken, även om personalen på Namibias ambassad i Stockholm lovat att det ska ordna sig.

Fyra dagar kvar tills vi åker nu. Det ska verkligen bli ett fantastiskt äventyr det här!

8 days to go...

Due to our frequent readers from the US, Switzerland, Italy and Finland this blog post will be in English. If our international readers wish the blog to continue in English, please leave a comment below.

So what´s new:

• We´re now vaccinated and ready to meet all kinds of viruses and bacteria…
• Regarding the work there is nothing exciting to add since it mainly is literature studies (i.e. reading, reading and reading)…
• Fredrik is now at the top on the scoreboard after the 3-1 victory over Jonny this Wednesday…

Fredrik donates blood to medical research after his vaccination

Åter i arbete...

Då var vi tillbaka i skolan efter några välbehövliga semesterdagar på Gräsö (Jonny) samt västkusten & Sandhamn (Fredrik). Båda har drabbats av den icke-vaccinerbara sjukdomen resfeber då vi har insett att vi om endast två veckor spatserar på Independece Avenue, Windhoek, Namibia. I Jonnys fall har dessutom sjukdomen tagit den allvarligare fasen; resångest, men jag gör allt som står i min makt att mildra denna.