Jobb, öken och Zambia

Dags för en uppdatering av bloggen. Den senaste veckan har varit full av arbete inför konferensen som ska hållas den 8:e september. Som upplägget ser ut nu, och väl kommer se ut hela tiden antar jag, så kommer vi dels ha någon form av ”monter” där vi presenterar våra arbeten, dels kommer vi få ca 15 minuter, gemensamt med de andra studenterna, att prata om vad vi gjort. Just nu pågår frenetiskt arbete för att bli klara med de posters som måste in till tryckeriet i morgon för att förhoppningsvis levereras i tid till konferensen.

Förra helgen spenderade vi i Sossusvlei. Ett ökenområde som bland annat påstås ha världens högsta sanddyn, (den är jättehög, men om den är verkligen är högst i världen får andra bedöma) samt jättegamls döda träd som inte ruttnar på grund av den extrema torkan. Jag tror jag var den som var minst imponerad av Sossusvlei så vill ni ha en mer ingående beskrivning får ni ta det med dem. Färden dit var nästan en större upplevelse ä själva målet, även om det också var häftigt. Vi lyckades köra sönder på kära Corolla på vägen också, Mats fick stå för en imponerande körning hem till Windhoek i trasig bil. Vi såg en kobra också, det var kul.

Nu är det dessutom bokat att vi åker upp till Zambia i morgon. Bussen går från Windhoek vid halv sex i morgon kväll och om den kommer i tid, vilket den aldrig gör, så är vi framme ca 17 timmar senare. På vägen kommer vi passera Capriviomorådet och det här är enda realistiska chansen för oss att överhuvudtaget komma dit och göra någon form av observationer. Detta kommer inte kunna bli mer en ytliga uppskattningar och jämförelser, men vi kommer i alla fall ha varit där. Väl i Zambia står Victoriafallen, mer Safari och kanske en flodfärd på Zambezi på schemat. Det blir skoj. Vi åker hem igen på onsdag och är således i Windhoek igen på torsdagen.

Det vore jättekul om ni lämnade en kort kommentar också, det är jättekul att veta vilka som faktiskt är inne och läser här. Hälsningar hemifrån är alltid uppskattat. Och det är inte försent att lämna bidrag till Oonteinsamlingen. Stort tack till alla som redan gjort det.

en vanlig vecka i windhoek

Den gångna veckan har vi…

• · …haft ett väldigt ”fruitfull” seminarium på UNAM med forskare och doktorer.
• · …under en givande workshop på Chameleon utökat projektets ledord, Kvalitativt, till en ledordsduo, Agilt kvalitativt.
• · …gjort ytterligare fältstudier, denna gång i Otjomuise och Katutura.
• · …varit på möte med Svenska Exportrådet där vår deltagan på den kommande konferensen diskuterades.
• · …anmält oss till två olika workshops som skall hållas på konferensen. Jonny skall gå på Design workshopen och jag, Fredrik, har anmält mig till en med temat energi.
• · …fått ändra våra planerade resor till Zambia och Botswana pga ytterligare möten med Exportrådet nästa vecka.

Utöver detta planerade dessutom svenskligan här på Chameleon att anordna en klassisk svensk kräftskiva för den lilla familj vi har blivit med de lite mer långvariga gästerna här. 6,5 kg havskräftor var beställda men eftersom detta är Afrika så innebär en kräftbeställning till fredagen att kräftorna mycket väl kan komma närsomhelst veckan efter. När vi således stod tomhänta på fredag beslutades att den svenska kräftskivan fick bli en sydafrikansk fiskafton med grillad snook och sötpotatis; deliciöst. När kvällen följaktligen övergick till natt begav sig stora delar av sällskapet till El Cubano där den ädla konsten dans idkades. En mycket trevlig kväll som utöver det som står ovan även innehöll besök vid dammen med öl, trummor och trevligt sällskap i solnedgången.

Nu skall Vulture-rummet packas ur, Corollan packas och sedan åker vi till Sossusvlei på ökenäventyr. Åter på tisdag.

Solar oven grabbarna och Luke vid dammen

Nästan hela ligan framför grillen

Jonny i Katutura

Tillsammans med Zenas i en shebeen i Katutura

Jonny fältarbetar

Stiltje, mer eller mindre

Hejsan!

Det händer inte så jättemycket spänande just nu. Vi höll ett seminarium ute på universitetet i måndags. Ett antal forskare och nån professor lyssnade när vi berättade om utbildningen och vårt arbete i Namibia. På det hela taget var det lyckat, det är alltid värdefullt att tänka igenom det man gjort en extra gåg och svara på kritiska frågor. De verkade dessutom överlag väligt positiva till de preliminära idéer vi har om hur eldistributionen skulle kunna ske.

Annars spenderaas dagarna mestadels på Chameleon, det finns verkligen inte mcket att göra i Windhoek annars. Vi läser och skriver och unnar oss en del ledig tid vid poolen ibland. I morgon torsdag hoppas vi åka ut med en person från universitetet till till Katatura, området dit de svarta tvångsförflyttades på 50-talet och där den stora delen av Windhoeks oelektrifierade hushåll finns. Vi är lovade att få besöka en del "intressanta platser" och prata göra en del intervjuer. Vi vet dock inte riktigt vad det är för platser och personer, men Zenas, som han heter, arbetar med liknande lösningar som de vi tittar på så det borde bli bra.

Nästa vecka försäker vi få till en kombinerad studieresa upp till Caprivi, (den lilla remsan som går rakt in i Afrika uppe i nordöstra landet för er som ä bekanta med geografin), och samtidigt ta en tripp in i Zambia och Victoriafallen. Som alltid är det transporten som är problemet. Det lutar åt en 24-timmars bussresa, enkel väg.

Vi vill dessutom passa på att rikta ett jättestort tack till de som bidragit till vår insamling till Oonte centret. Är det någon som ännu inte hunnit men som skulle vilja hjälpa barnen så finns det gott om tid kvar, bidragen kommer överlämnas i någon form i samband med konferensen den 8:e september. Handelsbankenkonto 185495028, clearing 6921. Märk gärna med Oonte och namn på insättaren.

Vi har glömt att meddela vårt moobilnummer här nere, är det något finns vi på +264 (0)81 4511751

Ta hand om er allihop, hoppas det tråkiga vädret snart försvinner!

Swakopmund

Onsdag till lördag har vi tillsammans med Solar Oven-grabbarna varit i Swakopmund med omnejd. Anledning till detta var att boende i Windhoek saknades samt ett tillfälle för nya äventyr och observationer i en annan del av landet. Swakopmund hyser en väldigt tysk atmosfär domineras av byggnader i tysk kolonialstil från början av 1900-talet. Precis innan Swakopmund finns t.ex. en ångmotor som importerades av tyskarna 1896 och som fått namn efter reformationsledaren Martin Luther.

Den 35 mil långa vägen till Swakopmund var av relativt hög standard och gick genom först savannlandskap för att sedan övergå till öken, Namiböknen närmare bestämt som dessutom är världens äldsta öken. Vägen, B2an, passerade samhällena Okahandja, Karibib och Usakos. De två senare var mindre byar där allt (boende, affärer etc.) var koncentrerat till de centrala delarna av byn. Vi lyckades därför inte identifiera några större icke-elektrifierade områden. Det bästa sättet att förse de eventuellt icke-elektrifierade hushållen med elektricitet bör därför vara att ansluta dessa till det befintliga elnätet. Kostnaden för detta bör understiga kostnaden att installera någon form av mini-grid eller att förse dessa med RETs (renewable energy technologies) som t.ex. solpaneler eller mindre vindkraftverk. Okahandja däremot är en liten större stad med en del områden som, för vår del, är intressanta. Pga av tidsbrist hann vi inte besöka dessa men vi har som mål och förhoppning att besöka dessa då det endast är 70 km från Windhoek. Utöver dessa byar/städer var det alltså i stort sett helt öde och det behovet av ettrural electrification system bedömdes vara mycket litet.

Vad hände med i Swakopmund då? Jo, vi anlände vid 17-snåret och hann därför ner till stranden och se solnedgången i ett mullrande Atlanten. Fisk och skaldjur var huvudfödan för dagarna och det var mycket trevligt att se havet igen. Närheten till stora sanddyner gjorde dock att vi på torsdagen beslutade oss för att köra sandboarding i öknen. På bilderna nedan ser ni bl.a Jonny svischa fram i 75 km/h, 1 km/h snabbare än undertecknad. Samma eftermiddag åkte vi mot Walvis Bay och passerade då Dune 7 på vägen. Raska som vi är sprang vi upp och imponerades av utsikten och den enorma mängden sand. Det hela påminde till viss del om att stå på en alptopp, men snön var utbytt mot sand. En snabb rusch, några hopp samt en och annan kullerbytta senare var vi nere. Walvis Bay var en tråkig stad med många containrar och lyftkranar men vägen tillbaka till Swakopmund var fantastisk; på ena sidan dundrade Atlanten in och på andra sidan öken och enorma sanddyner.

På fredagen vaknade vi upp till ett väder som var så nära regn man kan komma utan att det regnar. Det var oerhört fuktigt, blåsigt och kallt. Vi hade bokat in oss på en guidat tur i öknen i jakt på ormar, ödlor, kameleonter etc. Men guiden hittade ingenting så det noga och försiktiga letandet övergick snart i vad som kan liknas med paris – dakar rallyt vilket uppskattades. Besvikna över att vi endast fann en lite gecko blev vi informerade om att vi slapp betala vilket var en trevlig överraskning. Idag söndag blir det plugg; förberedelse inför det seminarium vi skall hålla imorgon på UNAM.

Produktutveckling

Som ni vet så försöker vi få till ett arbetsrelaterat blogginlägg ibland också, eller ett mer direkt arbetsrelaterad ska jag kanske skriva. För vi ser ju faktiskt allt vi gör här nere som arbete och vi får mer gjort mellan sandboardande och safariäventyr än vi kanske alltid rapporterar om. Vi har liksom fått för oss att det är mer spännande för er att läsa om lejon och leoparder än om en heldag instängd på ett litet rum på universitetet plöjandes gamla projektbeskrivningar. Vi tycker i alla fall det är mycket roligare att skriva om lejonen och bilderna är definitivt bättre…

En rolig bild och en tråkig bild

Med det sagt så är det alltså dags för ett lite arbetsrelaterat blogginlägg. Man kan väl säga att det finns två aspekter på vårt arbete. Dels så är vi här för att utföra en del av ett rent produktutvecklingsprojekt, vi undersöker som ni nog vet behov och krav kring en energilösning för småskaligt användande på landsbygden i Namibia. Dels så finns det en mer abstrakt sida av arbetet som går ut på att fungera som pilotprojekt för institutionens framtida (eventuella?) satsning på produktutveckling och innovation för utvecklingsländer. Dels så tittar vi på framtida samarbetsmöjligheter med studentinvolvering, (det går sådär), och dels försöker vi, på en väldigt basic nivå, identifiera likheter och skillnader i förutsättningar, processer, frågeställningar och andra viktiga faktorer i produktutvecklingsarbetet.

Något vi ofta pratar om på KTH, och som bland annat PIEp skriver om i boken innovationsförmåga, är vikten av brukarförståelse. Det är i slutändan användaren som definierar värdet av en ny produkt. För att kunna ta fram en produkt som verkligen uppfyller de reella behoven hos användaren arbetar vi för större användarinvolvering under utvecklingsarbetet. Genom att ge användaren en aktiv roll under hela processen skapas möjligheter att bättre förstå de förutsättningar under vilka produkten kommer att användas, man strävar efter en förståelse för hela sammanhanget. Det finns naturligtvis fler viktiga faktorer gällande innovation men det är just användarinvolveringen vi har funnit intressant här. Hittills har vi, väldigt löst och preliminärt, grupperat problemen vi stött på i sex kategorier.

- Behovet av att definiera rätt problem.
- Svårigheter med att kommunicera kreativitet.
- Begränsad abstraktionsförmåga hos slutanvändargrupper.
- Ovana att tillåtas delta i framtagning av lösningar.
- ”Bling-bling”-problemet.
- Byråkrati

Behovet av att definiera rätt problem är väl kanske det vi har tyckt varit roligast att upptäcka, det var något av en aha-upplevelse. Vi bygger vårt arbete här nere på ett system framtaget av en annan grupp KTH-studenter under handledning av väldigt kompetenta personer på maskinkonstruktion. De är alla högst medvetna om behovet av användarförståelse och har därför hela tiden försökt ha slutanvändaren, alltså den fattiga familjen på Namibias landsbygd, i första fokus. De problem man tittat på är hur man ska generera el på kostnadseffektivast möjliga sätt, hur man ska kunna lagra energin/elektriciteten under molniga dagar/på natten och hur stort ett system skulle behöva vara för att förse ett lämpligt antal hushåll med elektricitet. Det vi har kommit fram till under våra veckor här i Namibia att problemet varken är att generera tillräckliga mängder elektricitet eller att systemoptimera för att producera rätt antal kWh. Den kritiska faktorn är hur du ska få elektriciteten från solkraftverket till användaren på ett ekonomiskt, ekologiskt och långsiktigt hållbart sätt. Det andra är sekundära frågor.

Svårigheter att kommunicera kreativitet. Det råder ingen brist på kreativitet här nere. Vi ser ständigt exempel både på konstnärlig kreativitet och mer direkt problemlösande kreativitet. Mitt favoritexempel, som jag eventuellt har nämnt tidigare, är en spinnrock som byggts av gamla cykeldelar. Problemet är att det har varit väldigt svårt att lyckas kommunicera den här kreativiteten med de människor vi mött. Nu har jag lite svårt att formulera det här. Men det är som att allting måste vara en färdig lösning innan man delar med sig av den och att alla idéer strikt tillhör den som kom med dem. Gruppkreativitet är ingenting vi direkt stött på. (Jag är medveten om att detta är grovt generaliserande, men vi är här under kort tid och redovisar bara de ytliga intryck vi hinner få.)

Den föregående punkten hör delvis ihop med bristen på abstraktionsförmåga hos slutanvändargrupper. Det är inte vi som formulerat det så, det är Marie som bott och arbetat här i många år. På grund av eftersatt utbildning under apartheidtiden finns det en stor grupp människor som har extremt eftersatt utbildning. Matematik var till exempel förbjudet för svarta och därmed saknar många i den äldre generationen en stor del av det logiska tänkande som kommer med sådan utbildning. (Det finns naturligtvis en stor del av befolkningen som inte saknar detta, men nu talar vi om människor som lever i gräshyddor många mil från närmsta eluttag.) Bristen på abstrakt och logiskt tänkande gör det mycket svårt att ta en aktiv del i innovationsprocesser.

Ovanan att tillåtas delta i framtagning av lösningar är verkligen något vi stött på. De flesta vi pratar med frågar vad det är vi är här för att testa eller implementera. Vi tolkar detta som arv dels från apartheidtiden men delvis även som en följd av modernt biståndsarbete. Under väldigt lång tid har man fått alla svar givna. Under apartheidtiden var den fattiga svarta delen av befolkningen naturligtvis inte tillfrågad. På senare år har mycket biståndsarbete planerats centrals i västvärlden. När detta gjorts har man åkt ner för att implementera utan att egentligen fråga befolkningen vad de verkligen behöver. (Generaliseringar igen.) När vi plötsligt kommer och frågar vad de behöver är det faktiskt många som blir helt oförstående.

”Bling-bling”-problemet går ut på att många inte vill ha den ”mest lämpade” lösningen, de vill ha den häftigaste lösningen. Det verkar även vara ett ganska vanligt problem att högutbildade människor inom landet hellre tittar utomlands för lösningar än att titta inåt och se efter vad som verkligen behövs.

Slutligen har vi byråkratiproblemen. Vi har verkligen haft tur då vi kommit i kontakt med helt rätt människor och dessutom är backade av universitetet här. Men annars är det väldigt svårt att få komma i kontakt med människor. Du behöver tillstånd både från central myndighet, regional och lokal. Dessutom har du småkungar, byöverhuvuden och liknande som måste ge sitt godkännande. Det går absolut inte att tro att man bara kan komma ner, fixa en tolk och sen gå runt och knacka dörr.

Så, det var en liten take på våra intryck när det gäller användarinvolvering. Återigen, grova generaliseringar och förenklingar. Har någon en annan bild av detta är ni mer än välkomna att dela med er av den. Nu ska vi börja planera för seminariet på universitetet i morgon.

Ta hand om er.

Dagarna går fort och arbetet flyter på. Måndagen spenderades på UNAM och vi satt flitigt i vårt lilla rum och dokumenterade och påbörjade analyserandet av våra fältnoteringar. Vi har nu även betalat de €100 vi var tvungna att betala. Detta efter att en kvinna i 30-års åldern i 10 minuter försökte förklara och räkna ut 100*11.1146, vilket var växelkursen. Detta klarade hon med nöd och näppe…

Vi hade även ett trevligt möte med Dr. Hina innehållande en kortare redogörelse över fältarbetet och våra idéer och teorier. Vi lyckades även på något sätt boka in ett seminarium på måndag som vi skall hålla; spännande.

För övrigt har pojkarna, Jonny och Stefan, hittat pokerpolare och jag väntar fortfarande på att Jonny ska kamma hem storkovan. Jag (Fredrik) och Mats följde igår med Dr Henric, Luke och en dam från Holland på en utflykt till en damm utanför Windhoek där solnedgången i bergen beskådades. Vackert och dessutom känner vi oss lite mer namibiska nu när vi fått åka flak på en pick-up. Kvällen var mycket trevlig och Jonny visade återigen prov på sina kunskaper i köket. Braai tillsammans med en svensk man vid namn Magnus följdes upp med vin och ordlekar med några amerikanska damer; mycket lyckad kväll.

Idag åker vi till Swakopmund för kombinerade fältstudier och äventyr. Åter i Windhoek på lördag.

Avslutningsvis vill vi rikta ett stort tack till Karin och George som har lämnat det första bidraget i vår insamling till Oonte centret: Stort tack!!!

massor av inlägg

Hej på er. Vi är i Windhoek igen och nu jävlar i mig har det bloggats! Vi rekommenderar att ni börjar nerifrån, från Fredriks inlägg "Etosha". Trevlig läsning.

Oonte Centre

Att HIV och AIDS är en så pass närvarande faktor som det är här går inte riktigt att få in mentalt, hur mycket man än pratar om det och försöker relatera. Medelåldern i Ondangwa är 42 år och 26 % av befolkningen bär på viruset. Det är siffror som inte riktigt går att förstå vidden av, jag kan inte göra det i alla fall. Att så många dör så tidigt innebär oundvikligen att det finns väldigt många barn som saknar en eller båda föräldrarna. Normalt bor dessa hos äldre släktingar men det är även vanligt med sk. junior headed households. Där bor syskonen kvar och sköter hemmet själv så gott de kan.

Idag har Oonte centre tillgång till en stor landplätt dit ca 250 barn kommer på måndagar, onsdagar och fredagar. Dessa barn är ”utvalda” för att de lever under sådana förhållanden att de är i behov av extra hjälp. De kan vara att de lever under så dåliga förhållanden att de inte får tillräckligt med mat, att de inte får möjlighet att studera för att de har så mycket sysslor de måste sköta så länge det är dagsljus och när mörkret kommer har de inte tillgång till ljus. Att de trycks ner mentalt, traditionellt sett har barn inte en stark position i samhället här, att all form av framtidstro och hopp tas ifrån dem.

Oonte arbetar med en mängd olika saker för att stödja de här barnen.

• De stödjer Junior headed households, dels med matlådor, men även med insatser för att återställa förfallna hus och allmän rådgivning och utbildning.
• Barnen får ordentliga måltider tre dagar i veckan.
• Man delar ut kläder och filtar till barn som saknar sådant.
• Man erbjuder möjlighet och hjälp att studera.
• Man erbjuder en möjlighet för barnen som annars ofta tvingas utföra sysslor i hemmet en chans att leka och vara barn.
• Man arbetar för att ge varje barn starkare självkänsla och för att ge barnen framtidstro.

Centrets vision är att ge varje barn en chans att uppnå sin unika inre potential.

Utöver dessa mer direkta åtgärder håller man djur, höns, kaniner och grisar och de barn som är intresserade av detta får en chans att vara med och lära sig. Nyligen har man även har startat en fiskodling där man hoppas på en stor första ”skörd” i september. En stor trädgård har anlagts och i centrets plant nursery frodas tomatplantor, lök, paprika och en mängd andra växter. Även detta är sådant som de barn som vill får vara med och ta hand om. De kunskaper barnen kan ta med sig hem från detta kan vara av väldigt stor betydelse, det kan ge en viktig framtida möjlighet till försörjning.
Man bedriver även utbildning för människor i området i olika frågor. När vi var här hade man en tvådagarsutbildning i hållbart småskaligt jordbruk. Deltagarna förväntas sedan i sin tur hjälpa grannar med information och utbildning.

Vi var ute på centret ett antal gånger och är verkligen extremt imponerade av det arbete de utför. De barnen de hjälper lever ofta under förhållanden som jag inte ens har försökt beskriva här för att jag helt enkelt inte känner mig kapabel att göra det på ett rättvist sätt.

Centret arbetar med att bli självförsörjande men man är fortfarande beroende av bidrag. När vi var där kände vi verkligen att vi ville göra något men det vi hade kunnat göra hade mest blivit av symbolisk natur. Ett tiotal filtar, fem par skor eller liknande. Vi tycker verkligen att det arbete de här människorna utför är värt mer än så.
Därför vänder vi oss nu till er, kära läsare. Vi följer tjejernas exempel som startade en insamling till ett center i Okahandja och startar en insamling till Oonte centre i Ondangwa. De bidrag vi får in kommer gå direkt till centrets arbete. Vill ni hjälpa till så sätt in pengar på Jonnys konto i handelsbanken. Clearingnr 6921, konto 185495028. Märk insättningen Oonte och gärna med vem det kommer ifrån. Vi tackar på förhand för varje bidrag.

Vi tillsammans med några av barnen på Oonte Centre.

Ondangwa Suburbia

Tweendeni är en av Maries kollegor och en väldigt trevlig man. Vi fick slå upp vårt tält på tomten framför familjens zinkhus. Huset är uppdelat i tre rum, ett kök där sonen i familjen sover tillsammans med en nittonårig flicka som bodde där ungefär som en hushållerska, ett ”samkvämsrum” där man åt och såg på tv, för här fanns el indragen, och slutligen ett sovrum. Jag och Fredrik var aldrig inne där. I trädgården fanns en hel del små trädplantor och andra växter planterade och det fanns massor av lerblock som används för att mura upp hus. När familjen fått ihop tillräckligt många för att börja bygga och trädgården fått ta sig kommer de ha grannskapets finaste boende.

Det fanns även ett förråd/eldrum där de andra grabbarna tydligen bjöds på braai. Vi fick nöja oss med den vanliga gröten, ena dagen serverad med fisk och andra dagen med en traditionell böngryta som påminde extremt mycket om vår ärtsoppa. Medan vi åt detta såg vi på familjens favoritprogram på tv, storm over paradise. En sydamerikansk såpopera av så låg produktionskvalitet att ingen komiker hade kunnat parodisera såpoperor lika bra. Shit vad vi fick anstränga oss för att inte börja skratta utan hålla oss neutralt intresserade av handlingen. En youtubesökning rekommenderas.

Finns i sjön utanför huset

Dagarna ägnades till stor del åt att spela finns i sjön som de andra gossarna gjort oss den stora otjänsten att lära hela familjen. En hel del bollsparkande med sonen och grannpojken blev det också. Vi besökte ett par sjukkliniker, ett par affärsrörelser av olika storlekar och vandrade runt mycket i området, som är typsikt för städer som genomgår en kraftig urbanisering. Vi hade även ett par väldigt intressanta samtal med Marie om allt från namibisk politik och historia till modern forskning kring framställning av etanol. Väldigt givande och inspirerande inför det fortsatta arbetet.

Jonny och Fredrik fältarbetar. Bilden tagen av kassabiträdet. Här kan man ladda bilbatterier mot avgift.

För att försöka ge något tillbaks till de familjer som tagit emot och hjälpt oss så mycket så ville vi göra något innan vi skulle åka tillbaks till Windhoek. Vi föreslog att vi skulle bjuda på braai ute hos den första familjen vi bodde hos så i fredags åkte vi ut med Tweendenis familj och en av hans kompisar och Marie till homesteaden. Vi hade köpt en massa kyckling och korv, öl, vin och coca cola. Samt en flaska Old Brand Sherry till Tweendeni, det enda han dricker. Kvällen blev enormt lyckad. Meme Frieda hade bjudit in några av sina vänner och totalt var vi väl en 25 personer. Sång, dans och en del ganska rörande tal bjöds det också på. Apartheidarvet är ständigt närvarande och Tweendeni pratade en del om de förändringar som pågår och vad det betyder att vi är där ute och visar att vita männikor inte bara innebär misshandel och våldtäkt. Avslutningsvis tog vi ett foto på hela gänget. Det kommer många av er läsare få se både en och två gånger, det kan jag lova.

Vi och våra vänner i Ondangwa.

The Village

När Marie väl kom till bensinmacken där vi satt och väntade började vändningen. Vi åkte iväg till Oonte center, jag återkommer till det, och hämtade upp Ngolo, äldsta sonen i familjen där jag och Fredrik skulle bo den första tiden. Efter det åkte vi ut till byn, eller the village som de säger, vi vet fortfarande inte riktigt om byn har något namn eller om man bara säger ”byn”. På vägen från Etosha hade vi sett samlingar av byggnader omgivna av ett högt staket. Vi hade trott att dessa var små byar och att de olika byggnaderna innanför staketet tillhörde olika familjer. Men när vi kom fram till Ngolos hus, (efter att ha åkt ca 5 km på en väg som kan beskrivas som två uppkörda spår med decimeterdjup sand, extremt ojämn terräng och inte alls särskilt kul när man kör hyrbilar med tveksam försäkring) insåg vi att dessa samlingar av byggnader är vad de kallar för ett hus, ”the house”.

Den yttre delen av huset vi bodde i bestod av ett ca 25x25 m stort staket av gräs, pinnar, ståltråd och diverse provisoriska lösningar. Direkt innanför ingången låg männens del, där bodde bröderna Ngolo, Mike och Matteo i varsitt rum i ett hus av zinkplåt, tänk er en bild från valfri kåkstad. Längst inne i ett litet hus sov kvinnorna, en syster med dotter, mamman i huset och en 11-årig flicka vars släktförhållande till de andra vi inte är helt säkra på. Utöver detta fanns ett kök, en öppen matlagningsyta, en eldningsplats samt en påbörjad murad hydda med grästak för skugga. Det finns alltså inget tak annat än i zinkhusen och golvet är mer eller mindre hårt packad sand. Att huset är helt utan tillgång till elektricitet behöver jag väl inte ens säga? Vi visades till en plats som vi tror är gästhuset. Ett zinkhus med en stor upparbetad yta med mjuk sand utanför. I huset fanns bara en säng så vi slog upp tältet i sanden.

Ngolo, Jonny och Toini utanför vårat zinkhus/rum.

De andra åkte i väg för att ta Mats och Stefan till deras boende och Ngolo och Matteo tog med oss för att visa var vattenpumpen låg, ca 500 meter bort. Matteo, en obeskrivligt lat 19-åring som verkar tillbringa de dagar på året som inte ägnas åt jordbruket med att göra absolut ingenting fram till klockan 17 då han går och spelar fotboll med kompisarna, bjöd ganska omgående med oss just till att spela fotboll. Det var riktigt kul, från början var vi väl ett tiotal men ryktet om att ett par vita killar var där och spelade boll spred sig nog ganska snabbt och folk kom springande från alla håll. Solen gick dock ner ganska snart, varför de väntar så sent med att spela fick vi inget grepp om riktigt, så vi gick tillbaks till huset. Killarna tände en eld och sen fick vi grillad Catfish och gröt till middag. Man stannar inte uppe så länge efter att solen gått ner så strax efter åtta började vi få hintar om att det nog var dags för oss att gå och sova, gästerna ska gå och lägga sig först. I tältet konstaterade vi att så himla mycket längre från Sverige än vi kände oss just då går det nog inte att komma.

Fredrik kickar boll med grabbarna.


Hela fotbollsgänget efter solnedgången.

Nästa morgon vaknade vi vid sextiden av att hönorna sprang omkring utanför tältet och kacklade. På andra sidan staketet stod några kossor och åt. Familjen var redan uppe. Efter lite frukost och en väldigt fin afrikansk soluppgång började arbetsdagen så smått. Vi besökte bland annat Oonte centre där Ngolo arbetar och vi tog en biltur upp till Angolagränsen för att göra vissa jämförelser i vegetation och bostadsförhållanden. När vi åkte tillbaks till huset på eftermiddagen kände vi oss väldigt nöjda med första dagens arbete. Andra kvällen var ungefär som den första, vi spelade fotboll, satt runt elden och åt mat, fick hintar om att det nog var dags att gå och sova.

Nästa dag tog Matteo med oss på en tur runt i byn. Avstånden mellan husen är stora, 100-500 meter. Vi besökte ett tjugotal hus och fick med oss en hel del intressanta idéer och insikter. I övrigt flöt tiden på ungefär som tidigare och för att ni ska orka läsa mer så avslutar vi med att konstatera att vi trivdes alldeles förträffligt ute hos familjen Abner och det var väldigt motvilligt vi packade våra väskor när det var dags att byta boende med solugnsgrabbarna och flytta hem till Tweendeni och hans familj. Mer om det i nästa inlägg.

Ondangwa

Efter de fantastiska dagarna i Etosha styrde vi våra små bilar mot Ondangwa i norra Namibia. Tiden i Ondangwa blir väldigt svårt att sammanfatta i ett enda inlägg så det blir ett par stycken med olika innehåll. Vi börjar med lite kort information om Ondangwa.

Staden ligger i regionen Oshana, den sett till yta minsta regionen i landet. Namibia är uppdelat i 13 regioner som var och en styrs av en vald governor. Regionerna är i sin tur indelade i constituencies med folkvalda ledare. Inom dessa i sin tur finns det kungar och huvudmän inom byar och områden med en stor traditionell makt. Allt detta styrs av en regering. Dessa olika nivåer av ledning i kombination med konflikten traditionella lokala och nya centraliserade maktinstitutioner gör att det politiska läget i landet är väldigt komplicerat och svårt att hänga med i. Det innebär även stora problem för rättssäkerheten, en brottsling riskerar att dömas både lokalt av ett råd lett av en kung och i en domstol.

Det var ett kort avstickare, åter till Ondangwa. Staden har upplevt en stark urbanisering senaste åren och tillsammans med städerna Oshakati och Ongwediva utgör man Nambias näst största populationskoncentration efter Windhoek. Den största delen av befolkningen lever dock fortfarande på landsbygden i traditionella bostäder. Området har en väldigt eftersatt infrastruktur och elektrifieringen har inte nått ut till den stora del av befolkningen som saknar medel att göra privata energiinvesteringar.

Mahangu eller Omahangu är traditionellt sett den viktigaste grödan i området och av den maler man ett mjöl som man kokar en (inte särskilt god) gröt av. Gröten är den helt dominerande beståndsdelen i det ”Oshanska köket”. Kunskapen om jordbruk är enligt våra källor dock inte särskilt bra och jorden är extremt utmattad. Det pågår väldigt spännande projekt i området på det området. Genom att återupptäcka gamla traditionella metoder och kombinera detta med modern forskning och utbildningsprogram så ser det ut som man är på väg åt rätt håll.

Området är hårt drabbat av HIV och AIDS. 26% av befolkningen beräknas vara smittad och medelåldern i området är så låg som 42 år. Det är siffror som är svårt att relatera till även när man är på plats och ser åtminstone en liten del av det lidande som viruset orsakar. Jag kommer återkomma till detta.

Den urbana delen av Ondangwa är, om jag ska vara helt ärlig, bland de tristaste platser jag någonsin har varit på. Det är extremt smutsigt och skräpigt. Det finns en del kommersiella byggnader av relativt hög standard (banker, amerikanska snabbmatskedjor etc.) men det är undantagen, allting annat är av väldigt låg standard. Genom staden går en stor asfaltsväg, (den löper för övrigt genom hela landet, via Windhoek ner i Sydafrika), och allting är koncentrerat längst den vägen. Ett par mataffärer, sk China Shops, affärer som drivs av kineser där allt möjligt skräp säljs, PEP, (Namibias svar på HM, antagligen Sydafrikanskt) och en massa små barer. När vi först kom till staden undrade vi ärligt talat var fan vi hade hamnat egentligen. Det kändes inte det minsta kul. Vi kom fram från Etosha ca 12 och skulle möta Marie, en svensk kvinna som bor och jobbar i Ondangwa på BP vid 15. Det var tre väldigt långa timmar. Men allt skulle bli så mycket bättre…

Centrala Ondangwa, så här spännande är det...

Etosha

Nu skall alltså våra senaste 11 dagars äventyrande sammanfattas. Här kommer del 1 som behandlar de första dygnen i Etosha, del 2 (ovan) behandlar veckan i Ondangwa. Etosha är en 22 912 km² nationalpark vilket gör den till en av Afrikas största nationalparker. Det finns tre camps: Okaukuejo, Halali och Namutoni där boende är möjligt i antingen lodger eller tält. Världens största population av svarta noshörningar samt hälften av jordens alla svartansiktade impalor (blacked faced impala) håller till i Etosha och centralt för nationalparken är den 5 000 km² stora Etosha Pan (oklart vad svensk översättning av Pan är, möjligtvis uttorkad sjö).

På onsdagsmorgonen den 29 juli, som för övrigt är ”muffins day” på Chameleon med muffins till frukost packade vi in all vår packning i Mats och Stefans vita Corolla, körde iväg till Klein Windhoek och plockade upp vår minst lika vita VW Polo och sedan var det expressfart de ca 50 milen till Etosha National Park. Vi missade sunset (=stängningstid) med 30 minuter och fick slå upp våra tält på en camping utanför. En snabb buffé och en första natt i tält senare var det sunrise (=öppningstid) och vi drog iväg in i Etosha, mot Okaukuejo. Redan på första sträckan lyckades vi se några giraffer, zebror, springbockar, örn, hornbills, oryx och schakaler. Riktigt häftigt och kamerorna gick varma. Efter ett kort stopp i Okaukuejo där avgifter betalades, boende bokades och fruktost intogs drog vi iväg igen. Vi siktade västerut mot det första vattenhålet. Snitthastigheten var skrämmande låg på de små grusvägarna pga alla djur vi såg och de enorma vyerna och vi fick vid upprepande tillfällen stanna till för zebror och liknande som spatserade på vägen. Djur som gam, jordekorre, mungo, gnu, struts, leguan och elefant (även om vi först trodde den var uppstoppad) fick adderas till listan med skådade djur. Väl i Okaukuejo såg vi ytterligare två elefanter vid det upplysta vattenhål man kan skåda från boendeområdet. Det var riktigt häftigt att skåda dessa enorma djur som vi beslutade oss för att snabbt äta den buffé vi hade betalat för och sedan återgå till vattenhålet. Efter den utsökta buffén sprang vi förbi våra tält och plockade med oss en flaska rött, varsin Windhoek Lager och en påse chips på våg mot vattenhålet. När vi närmade oss vattenhålet hojtade Jonny (som är längst och ser bäst av alla) tyst: Det är noshörningar!!! Fyra svarta noshörningar hade hittat dit och drack vatten tillsammans med två elefanter, några schakaler och ett gäng fåglar. Oerhört coolt. Strax därpå närmade sig totalt 10 st giraffer och två zebror. Zebrorna var däremot en aning oroliga av någon anledning. De hann knappt gå ner till vattnet innan de i väldig fart sprang iväg i mörkret, även girafferna drog sig undan. Strax därpå fick vi svar på detta underliga beteende. En stor lejonhona uppenbarade sig i mörkret och gick lugnt ner till vattnet för att dricka. En oerhört häftig upplevelse att sitta och dricka lite vin och se 3 av de ”big 5” noshörning, elefant och lejon samtidigt. När sedan lejonet röt till när de bestämde sig för att ge sig av nästan vibrerade det i bröstet. Vid ett flertal tillfällen den natten vaknade man till av att lejonen röt, 100 meter bort och endast ett litet staket emellan dem och oss. Mäktigt…

Dag 2 var det uppgång vid 6-snåret för en sväng förbi vattenhålet, som var tomt, samt ett besök i ett gammalt utkikstorn där soluppgången över savannen beskådades. 06.30 hade solen gått upp, grindarna öppnades och vi satte av i riktning mot Halali. Efter ca 30 minuter såg vi en stor elefant på vänster sida som traskade mot oss. Vi stängde av bilarna och tog lite bilder. Vi insåg snabbt att elefanten kommer att passera ganska nära oss och pulsen steg en aning. Avståndet uppskattades till 15 meter och när den då började gå rakt mot oss var pulsen uppe i 200. Jonny skrek, kopplingen och växellådan fick sig rejäl omgång och jag hängde ut genom rutan och försökte ta lite bilder. Mer dramatiskt än så blev det inte, den stora elefanten vände om och lunkade vidare. Nya djur som sågs den dagen var bl a blacked faced impala, red hartebeast och en ensam hyena. På eftermiddagen beslutade vi oss för att tillsammans åka den så kallade rhino drive i förhoppning om att se fler noshörningar. Detta var hela Etosha-vistelsens stora besvikelse; inte ett djur på dryga timmen. Lite småsura valde vi att stanna till vid ett sista vattenhål för dagen. Helt ensamma vid vattenhålet såg vi, 50 meter bort, en ensam, stor, lejonhane som drack, chillade och stretchade; häftigt. Kvällen inleddes traditionsenligt med Windhoek Lager och solnedgång över savannen följt av buffé och avslutningsvis några svarta noshörningar vid vattenhålet. Bra dag!

Dag 3 och sista heldagen i Etosha var planerad att spenderas i området mellan Halali och Namutoni där sista natten var inbokad. Uppstigning kl.6 och snabbt ut på grusvägarna. Första anhalten var en utkikspunkt ute i den delvis uttorkade Etosha pan (=uttorkad sjö). Oerhört häftigt att stå på botten av en uttorkad sjö och endast se just uttorkad sjö runt omkring sig vart man än spanade, tro det eller ej! Därefter var det dags var ytterligare ett nära möte med en elefant som vid upprepade tillfällen visade sig lite besvärad av de bilar som ”omringade” honom när han traskade på vägen. Det hela slutade dock lyckligt. Dagen flöt sedan på ”som vanligt”: mycket djur och storslagna vyer. Lyckades se tre lejon denna dag: en ståtlig hanne som spatserade på savannen samt två yngre hanar som vilade sig i skuggan av ett träd vid ett vattenhål. Vi började nästan bli lite bortskämda vid det här laget, men fortfarande hade vi inte sett till varken gepard eller leopard. Därför beslöt vi oss att lämna de två lejonen och leta vidare och vi gav oss iväg norr om Namutoni. Vi körde sakta på den lilla grusvägen när det plötsligt uppenbarade sig ett stort kattdjur 100 meter längre fram på vägen. Stefan, chauffören för tillfället som inte hade sett något, uppmanades att snabbt köra fram till platsen och vi spanade in i den täta vegetationen. Vi såg ingenting… Vi tog av på en lite avtagsväg och då såg vi; leoparden vi så länge drömt om. Den satt väl kamouflerat bland buskar och träd. Upphetsade som vi var hojtade vi åt varandra och Stefan uppmanades att köra så att vi kunde ta foto av det praktfulla och skygga kattdjuret. Detta resulterade i att leoparden ganska snabbt beslutade sig för att ge sig av och tog några snabba, smidiga språng genom buskaget, över vägen för att försvinna utom synhåll. Jonny ”sköt” med kameran blint över axeln, jag likaså. Jag misslyckades men Jonny fick en fin bild när leoparden sprang iväg. Detta var en av resans absoluta höjdpunkter och även om vi inte lyckades se några geparder kände vi oss oerhört lyckligt lottade, och en aning tomma, som fått se 4 av 4 möjliga av de 5 stora, buffel finns inte i Etosha. Tältet slogs en dryg timme senare upp bredvid ett gammalt fort; Fort Namutoni som byggdes av tyskarna i början av 1900-talet (kan ha varit en del drabbningarna mot Owambo-folket) . Buffén smakade lika bra som vanligt med delikat oryx, smarrig svampsoppa, god hikefisk och deliciös efterrätt i form av glass, chokladmousse, chokladkaka och diverse frukter. Mumsfillibabba… Även om vattenhålet vid Namutoni var en lite besvikelse med endast en uggla, som däremot lyckades fånga en lite fågel i farten, en schakal och en giraff var detta en dag som sent skall glömmas. Hela Etosha vistelsen var en enormt häftig upplevelse som är svår att beskriva med ord men vi var mycket nöjda och belåtna när vi dag 4 körde de sista milen i nationalparken på väg mot Ondangwa och fler äventyr.

Superkort vi har det bra-inlagg

Jattesnabbt inlagg, har 4 minuter pa mig

Vi ar i Ondangwa i norra Namibia, bor i ett homestead utan el. Valdigt trevligt och valdigt annorlunda. Vi slanger upp bilder nar vi ar i windhoek igen.

Arbetsmassigt sa har vi val komimt till en del insikter och har fatt en hel del bra ideer.

Nu sager de att jag maste sluta.

Ha det bra!